Review exhibition , Aftonbladet Stockholm, swedish
|
| |
|
Vi är alla afrikaner
MIKAEL STRÖMBERG om en knepig utställning – i all enkelhet
|
Foto: LARS ROSENGREN
|
Jårg Geismar, vad är det för namn? En viking? En gute? En isländsk krigare?
Ett udda namn är det i alla fall, nästan som ett varumärke. När Jårg studsar mot zambesiska namn som Kabwe och Kunta, då händer saker.
Jag Jårg. Du Kunta. Bemba-lamba-kaonde. Det svänger av liv, kärlek och vardagslunk.
På resa till Gävle råkar konstnären som för närvarande bor i Düsseldorf hamna mitt i århundradets snöoväder. Snön förvandlar Gävle till en belägrad zon med militärhelikoptrar och bandvagnar. I övrigt blir det tyst, folk har plötsligt något att prata om. Geismar tittar ut genom tågfönstret och denna overklighetskänsla minns han en film om en trollkarl som kunde göra snö till barn som aldrig tidigare upplevt snö. Av ovädret blir det en utställning kompletterad med smaker (172 kilo Läkerol) och stadsljud, som visas i Lusaka på Henry Tayali Centre.
Och nu har Afrikas sol flyttat in på Konstcentrum i Gävle. Nästa etapp i Geismars fältarbete sätter fingret på världskulturdebattens samförstånd, internationalisering, global ekonomi, geopolitik, kanske till och med exotism och etnoporr. För bakom den leende kvinnan på affischen uppstår en mängd frågor. Var drar jag gränsen mellan mitt inbillat svenska väsen och främlingars riter? Vad är autentiskt, och vad är en medierad bild av Afrika? Den existentiella slutsatsen blir snarare att ”Vi är alla afrikaner”.
Det är en knepig utställning i all enkelhet. I en videofilm ägnar man sig åt att gå, Walking Zambia. I en annan färdas en matkorg genom ett folkhav, The Bag. Fotografier ur vardagen. En dörr, en vägskylt, en övergiven bungalow, en marknadsplats. Ett ständigt flöde, aldrig stillhet. Afrikanskt godis och en skulptur kallad Sallad av sladdriga plastpåsar. Färgskalan är densamma som i Zambias officiella flagga. Grönt för landets enorma skogar, orange för kopparfynden, svart för befolkningen och rött för frihetskampens blod.
Men exotismen ligger och lurar. Det gäller att vara på vakt inför sina sargade receptorer och inte fullständigt falla i armarna på solen, värmen och vitaliteten.
Nu behöver man inte ha trampat Lusakas asfalt för att känna denna miljonstad någonstans i södra delen av mellers-ta Afrika. Men det underlättar, tro mig. Hur det än är med Geismars ”sociala skulptur” och ”relationella estetik” så är färgerna för bleka, ljuset för svagt, ljuden för tysta, rummet för städat, värmen för torr.
Lukten sägs vara det lägsta sinnet men jag saknar ändå doften av brända däck och läckande dieselolja. Och det eviga tjattret.
2 nov 1999, aftonbladet, stockholm, sweden
